Mitt knä började ju strejka förr förra fredagen, jag vred till det. Sedan har det bara blivit värre och värre, i fredags jobbade jag 8-19.15 och på slutet trodde jag benet skulle tuppa av. På tisdag ska jag ju springa Vårruset, något jag längtat efter och se fram emot så jag är så himla himla ledsen över det här. Ett jäkla knä. Fan. Min helg har varit otroligt stillsam och trist. Jag har fått en massa gjort dock och det skiner här hemma. Ska snart ta med mig cykel och två säckar klädinsamling härifrån, mamma hämtar mig. Min cykel har bott i källaren sedan hösten 2010 då jag flyttade till Sthlm och behöver lite kärlek, däcken är helt tomma tex. Cykla kanske man kan med dumt knä?

Förra sommaren fick jag kryddor av mamam från Krusmyntagården på Gotland. En burk sakande klisterlapp så den fick en helt annan jag också hittade i köksstädet. Pacha Ibiza. Tänk om det fanns att få på burk : )

Donna Summer somnade ju in igår. Hon valde en fin plats- Key West Florida. Tack för alla hits, mest av alla älskar jag I Feel Love.

Jag tycker att det är jättekul att följa med syrrorna på hästtävlingar när de plockar rosetter. Tyra Myra kom fyra idag i 1m. Bra jobbat! : )

Morgonpromenad för att känna allmäntillstånd. Mitt knä ville dö. Min kropp var supertrött så jag var hemma idag med. Sov sex timmar på dagen. Sex timmar! Det är liksom sjukt! Vad kan det vara? Någon äckelförkylning? Nu vägrar jag vara sjuk mer. Vägrar.

Funderar på instagram. Jag vette sjutton, gillar ni Instagram? Twitter har jag faktiskt. Men sedan då? Ska man sammankoppla allt det där? Tänker när jag flyttar, då kanske det kan vara kul?

Dagens låt är Halo. Lätt bäst bland topp fem i världen. Ska packa ihop min väska, behöver ta mig utanför de här 63kvm innan jag ledsnar ut totalt.  Längtar gör jag efter det här:

Böcker: Nylon Pretty (googla namnet så kommer beskrivning upp, fin bok om du gillar smink!). Bunny Tales (skriven av en utav Hugh Heffners fd flickvänner). Träning för henne (övningar, anatomi mm. avancerad träningsbok). Fruktställ nya från Vice Versa (från när jag hade webshopen). Clutchar från H&M. Genomskinlig påse Fashion Against Aids förra året. Oanvänd. Sjal från Robyn konsert, oanvänd. Överkast enkelsäng typ oanvändt. Kjol strl 40 (liten i strl) oanvänd. Vita kuddfodral i canvas H&M home (alla fyra för 50kr). Nya jeans Cheap Monday 30/34 (väldigt små). Mammaklänning i jeans strl M. Jeansjacka typ oanvänd strl 40. Tröja (lång, rymlig) från Carlings, rosa/randig strl L. Skjorta rutig strl 40. One Size topp från Monki, beige. Linne/klänning från H&M Trend. (De näst fyra sista plaggen är nytvättade på bilden, de var lite dammiga så jag tvättade dem). Topp typ oanvänd från Urban Outfitters strl L. Klänning strl 40, använd en gång. Först till kvarn!

Jag kommer ihåg första avsnittet av SATC. Succéserien från USA skulle börja sändas i Sverige, måste ha vart -99? Gud vad den här tv-serien betydt mycket för mig. Och inte bara mig, för miljoner med kanske främst kvinnor världen över. Carrie, du är bäst. Gud va kul det är att kolla igenom serien från start igen.

Jag har faktiskt varit hemma från jobbet idag. Sist jag var hemma var för att jag hade cancer, jag hatar verkligen att vara sjuk, oftast kan man stoppa i sig en Alvedon och fixa dagen men imorse gick det inte. Det började ila?! i huvudet igår och fortsatte imorse så idag har jag sovit och sovit med undantag för två SATC avsnitt, ett Gossip Girl avsnitt och en löprunda nu på kvällen. Jag var tvungen att komma ut lite. Jag sprang ju mitt personliga mål i lördags. Det var så kul så jag sprang igår. Och idag. Nu måste jag lugna ner mig lite så jag inte sabbar det här, tanken är ju att det ska bli hållbar träning. Åh så kul det är... Jag vill bara springa nu. Kanske finns det en liten löpare i mig? Hoppas. Blommorna nedan är från den fina buketten jag fick av min fina fina vän med blombudet som kom. TACK!

Gossip Girl by the way, gud vad den serien har spårat! Har inte sett det på länge, säsong 1 och 2 var bra men nu. Va sjutton, Blair och Dan? Tacka vet jag SATC, ska se avsnitt 03 nu, säsong 01! Kram ni!

Ska jag försöka ge mig på storyn om gayklubben då? Det ligger ju egentligen mer bakom. Jag jobbade som nattklubbschef på en nattklubb i stan. En sommar spanade jag in en annan nattklubb, mitt i stan som inte gick bra alls. Dock var den nyrustad och hur fin som helst, dock lite för clean för att passa som nattklubbsmiljö. Efter ett tag med nattklubb kommer man på hur människor vill röra på sig. Jag var dock såld på stället.

"Min" första nattklubb var en fantastisk resa med många människor jag tycker otroligt mycket om. Nattklubb nummer två blev en chansning, en dröm där jag fick påverka precis allt från början. Det här var 2009, innan arenahousen slog igenom så hårt som den gjort nu. Jag var dock fast besluten om att house skulle vara vår nisch. Dansant house, vocalhouse som framåt natten ebbade ut i mindre kommerisell house. Med mig hade jag några från min gamla klubb och några jag mött längs vägen. Jag försökte samla bra människor. Jag vill dock understryka att det var svårt på många vis att göra det här valet att byta ställe men jag var tvungen, för min utveckling och för att inte fastna. Jag hade inte så mycket kvar att ge där jag var även om jag tyckte om de som var där, ägaren osv. Jag har ju funderat på det här i efterhand, hurvida jag gjorde rätt eller inte men jag tror det ändå.

Så. "Min" nya klubb. Den blev mer anpassad till ändamålet och var fin, jättefin. Jag var så stolt. Jag hade en väldigt tydlig plan för hur jag skulle gå tillväga för att försöka lyckas och jag höll planen benhårt. Fredagarna var mest svåra i stan att lyckas med så min plan var att lägga en klubb varje fredag. En klubb med ett speciellt tema som kunde dra sina kunder, som gick ut för att dansa till sin grej. En sen natt på en efterfest så berättade en kompis kompis om att de kört en gayklubb i den stad där han jobbat förut. Gayklubb. Jag hade så himla många underbara gaykompisar och såg framför mig hur folk hoppade upp och ner till YMCA. Ingen i stan hade gjort det och vad hade jag att förlora på att testa? Nada. Skeptikerna sa dock "tänk om folk tror att det är ett gayställe jämt?". Vi körde. Jag är ju straight och behövde hjälp med det här vilket jag fick av en kille (i efterhand har han sagt att det var hans idé. Han var hjärnan bakom det hela men... whatever. Jag vet ju hur det var. Tänkte han samma tanke samtidigt kanske? Vi pratade dock om det innan planen blev verklighet. Dock är jag tacksam för hans hjälp med marknadsföring, det behövde jag/vi).

Våra kvällar blev en succé. De låg alltid fredag veckan innan löning men det spelade ingen roll. Folket kom för sin kväll. Vilken lycka, vilken glädje. Mitt hjärta jublade. Så fortsatte det till problemen började dyka upp (dock hade det inget med gayklubben att göra alls, det var större grejer).

Efter att den här nattklubben stängde ett halvår senare pga ägarbyte så fortsatte jag att köra gayklubb en gång i månaden på ett annat ställe. Det gick inte alls lika bra och vi lade det på is. Bytet av lokal var verkligen inte till det bättre.

Efter det har olika personer drivit gayklubb i stan men bra är väl det! Det var ju uppskattat, klubben fyllde verkligen en funktion. Lite lustigt är att där det körs klubb idag, där fick jag först ja sedan nej när vi bytte lokal. De ville inte ha gayklubb där. Kul att de ändrade sig. Jag är glad och stolt att vi öppnade armarna och dörrarna för så många underbara och fina människor som kom och dansade hos oss.

Kinamat, VM-hockey och vin. Perfekt fredagskväll efter ridningen även om jag undrar vad alla uteliggare gör nu. Appropå nattens inlägg. När jag ändå är i berättartagen så ska jag berätta imorgon om när jag startade gayklubb (och nej om ni funderar nu, jag är straight : ) Som sagt, morgondagens ämne. Nu hockey. Bild från Oracle Fox.                                                  

Men hallå härliga fredag! Med ösregn! Vaknade av att jag fått blombud! Det händer ju liksom inte allt för ofta. Typ aldrig. När jag var sjuk fick jag blombud från jobbet I Sthlm.

Nu ska jag dra till ridklubben och inventera grejer inför tävlingarna där nästa helg. Har lovat att fixa inköpen iallafall.

Boxern Bazta kom precis och kröp upp brevid mig. Typisk boxergrej att vilja vara nära nära, mysigt.

Har lyssnat jättemycket på den där Sonja Alden låten nedan. Den kvalar lätt in i min Cry-Your-Heart-Out lista. Ibland behöver man den. När inget annat hjälper hjälper Mariah Carey. Och Sonja Alden.

Äntligen helg. Tredagars helg. Tack bästa Emilia för helpen idag! Du är så grym.

Har suttit och pratat med familjen, mamma, pappa och mina två yngsta systrar. Vi har avhandlat en rad olika ämnen, som när pappa sade upp sig som 24-åring från sitt fasta jobb utan att veta vad han skulle göra egentligen (det löste sig).

Sedan pratade vi mycket om människoöden. Jag har alltid tänkt att jag kanske någon gång ska kunna ta emot fosterbarn tex. Mamma var i stan och käkade med en kompis ikväll och var med om en grej på bussen. En man nekades att kliva på med kontanter (i spöregn, det har regnat hela dagen) så mamma gick fram och betalade med sitt kort. Mannen sätter sig mitt emot henne och han pratar med henne. Berättar om sitt livsöde och att han har svårt att se meningen med att ens finnas till. Inget tillknäppt eller så. Bara som det är, som hans liv ser ut. Den här versionen är ju nerkortad som ni förstår men. Sådant skär i hjärtat. Rejält.

Jag är oftast positiv och väljer att se det ljusa men ibland vet jag sjutton inte alls. Det är så svårt.

Jag har alltid gillat ordspråket som man bäddar får man ligga. En sanning med modifikation. Ibland är det svårt att bädda fint åt sig utan förutsättningar. Appropå fosterbarn etc. Skaffa inte barn om du inte är kapabel till att ge dem en kärleksfull och trygg uppväxt. Snälla. Hur ville du växa upp?

Jag är så otroligt bortskämd med kärlek och värme. Det borde alla vara. Är inte det nyckeln till fred och respekt?

Nu har ni fått två djupa inlägg på en och samma vecka. Den här låten hittade jag på Youtube när jag tittade på Ung Cancer videon. Där pratar de om "Kära 16-åriga jag", vad man skulle vilja  säga till sig själv som 16-åring. Det var så det här inlägget började, vad jag skulle vilja säga till mig själv som 16-25-åring (totalt aningslös om att cancern skulle sno tid av mitt liv). Jag skulle säga: ta det lungt. Det blir bra. Det ordnar sig, stressa inte. Upptäck världen. Skit i normer. Du har ett liv. Lev det.

Sonja Alden är duktig. Jag gillar inte bara house ; ) kram, sov gott.

Jag kan inte hitta mina vanliga vita iPod lurar så just nu med mig på promenader/försök till springturer så har jag mina vita WESC hörlurar. Jag ser ut  som hämtad ur en gammal Antiloop video från slutet på -90 någonting. Iallafall, i de jättelurarna strömmar bla de här två houselåtarna.