Update
Hej. Hur mår ni? Jag mår- BRA! Skönt! I detta nu, i denna stund så kändes det som livet kom tillbaka! De senaste månaderna har varit lite halvtunga med smäll på smäll på smäll. Helt otroligt.
Klart det funnits ljuspunkter men som min vän Malin sa "du har varit ledsen, så länge nu" och det stämmer nog. Jag är ju inte speciellt ledsen annars som person men när det händer så mycket heeeeela tiden så berör det en. Hårt. Jag är ju en känslomänniska på gott och ont (eller som jag väldigt obra vid ett väldigt obra tillfälle uttryckte det: dramaqueen).
Hur som helst. Att jag känner mycket är jag glad över. Någonstans är det väl det som gör att också förmågan att kunna sätta sig in i andras situationer byggs, vilket jag hoppas att jag lyckas med ibland...
Och. Har man varit nere och ledsen så tror jag att man uppskattar solglimtarna ännu mer.
De stora grejerna som påverkade mitt liv:
Förlusten av Cava gjorde mig vilsen. En del av min identitet försvann på något vis. Fan. Jag trodde så hårt på mina fina fjärilsklubb. Pang bom. Borta. Sedan kommer frågorna. Vad gör man utan nattklubb? Hallå? Någon? Vilsen var ordet.
I januari försvann han från jorden. Mitt pride and joy. Dagen jag har fasat för i hundra år kom när Amadeus hastigt fick fara till hästhimlen för att springa med friska ben igen. Världens absolut bästa vän och häst någonsin. Älskade glädjespridare och solstråle. Min Amadeus. Hjärtat vrids som tusen nålar när jag tänker på att han verkligen inte finns. Men. Nu har han det bra.
Sedan var det Han. Som kom mitt i allt annat känslokaos och bara var... bra. Grym. Här var jag way to segstartad men inte redo riktigt att ta emot all värme. Sedan fattade jag ingenting. Gör delvis inte fortfarande men.
Jag har förlikat mig med tanken. Charlotte i Sex And The City: He´s just not that into you. Det smärtar, det tar emot men. Det är sanningen. Och. Här är jag ganska hård, något jag lärt mig. Avbryt all kontakt du kan. Det är bara destruktivt. Min försvarsställning är också "is-skalet på". Var ärlig, säg det du tycker men sedan är det bra. Där. Bryt.
Sedan börjar "krishanteringen" (observera överladdningen i ordet kris men jag gillar starka ord, allt eller inget).
Saker, sorger går över. Det kan ta tid men se sunt på saken. En vacker dag ler solen. Det gäller bara att inte ge upp totalt. Grina och skrika får man, om man kan. Det lättar trycket. Som att andas ut efter att ha hållt luft i lungorna för länge. Sedan äller det att hålla sig flytande. Göra det man ska och det som man vet att man mår bra utav. I mitt fall vakna, äta, jobba, sova, träna, ta hand om dig- gör det du käner dig fin utav, promenera (rensa huvudet), omge dig av dem som tycker om dig och de som ger dig energi. Gör sådant som ger dig energi. Jag tar inte många steg utan min iPod. Plocka bort allt som inte ger dig energi, sådant som tar energi. En annan utav mina world famous terapigrejer är att skriva. Skriv brev tex. Fyll dem med allt det du skulle vilja säga, skriv skriv skriv men skicka dem aldrig. Men bara att man får ur sig besvikelsen är skön.
Nä. Dags att sova?! Ha det bra snyggos så ska jag försöka bli lite duktig på att blogga igen. Puss!